Realisations

På senare tid, när jag börjat tänka på framtiden på ett annat sätt än vad jag tidigare gjort, har jag reflekterat en del över mig själv och mitt liv. När jag nu på riktigt börjar fundera på vad jag vill göra med min tid och min kunskap, så kommer också den där stressen och ibland även ångesten som jag så väl känner igen. Den har följt mig och många andra genom alla skeden i livet. Ibland håller den sig på ett hanterbart avstånd men mer än sällan flåsar den en i nacken. Vem är jag, vad vill jag och hur ska jag nå dit jag vill? Troligen kommer jag aldrig ha ett tydligt svar på det, men ändå gör det inte mig mindre oroad.


Det känns som att man redan i den här åldern spelar ett högt spel. Kämpar för att hålla sig över ytan. Tar risken att krascha helt för att bevisa att man är någon att räkna med. Jag vet inte säkert vem det är man försöker övertyga. Kanske det egentligen är sig själv man vill visa sig som starkast inför. Kanske är det den enda åsikten som egentligen räknas, för så mycket vet vi; tror man inte på sig själv kommer ingen annan att göra det heller. 

Det är en hårfin gräns mellan att orka och att inte orka. Och där står man, hela tiden på gränsen för att visa att man är någon. Men står vi där allihopa så är det ju ändå ingen av oss som sticker ut i slutändan, som har det där extra som folk söker. Är det då värt att ändå stå kvar och hoppas att man pallar trycket?

Kommentera här: